Vad är AfD?

Det parti som säkrast kommer att få goda resultat i det kommande tyska förbundsvalet i februari, är Alternative für Deutschland (AfD). AfD klassas av den tyska säkerhetstjänsten Bundesverfassungsschutz (Förbundsförfattningsskyddet) som ett fall av grundade misstankar om högerextremism, men ser sig självt som ett nationalkonservativt parti. I Sverige jämförs AfD ofta med Sverigedemokraterna.

Vad står då detta parti för?

Redan från början måste klargöras att det inom AfD idag finns olika falanger, och att bilden av partiet i mycket stor utsträckning beror på vilken falang man vill titta på, eller vilken falang som fångar ens huvudsakliga uppmärksamhet. Men man bör kanske ta det hela från början.

AfD har sina rötter i en närmast akademisk anti-euro-miljö. Den (väst-)tyska självuppfattningen byggde i hyggligt stor utsträckning på landets ekonomiska framgångar, vilka symboliserades av den starka tyska valutan, D-mark. På samma sätt som i Sverige blev det stora diskussioner när euron skulle införas, och somliga professorer i ekonomi var synnerligen skeptiska till att en valutaunion utan en fiskal union (alltså en politisk nivå på vilken intäkter och utgifter bestäms, och på vilken statsobligationer säljs) skulle kunna fungera. En grupp av sådana professorer bildade därför ett politiskt parti, vars huvudsakliga ärende var att hålla Tyskland utanför euron och att protestera mot EU:s allt längre gående reglering av ekonomiska förhållanden.

Som i så många andra liknande fall var denna grupp – vilken är van vid diskussionsmiljön på akademiska seminarier och därför är olämplig att syssla med politik om man inte är synnerligen läraktig – inte i stånd att hålla den kurs som hade utstakats, när andra krafter slöt sig till europaskepticismen. Det gick ganska fort att partiet förändrades från att vara ett framför allt ekonomiskt orienterat parti som förespråkade globalisering för Tyskland på tyska villkor till att bli ett allmänt nationalistiskt parti, där ekonomin endast utgör en aspekt av ett bredare nationalistiskt synsätt. Efter skarpa och uppslitande flygelstrider under några år trädde den nationalistiska falangen fram som segrare.

Men inte heller det numera enhetligt nationalistiska AfD är enhetligt. Ser man på partiledningen och partiprogrammet, ser man en sak; ser man på viktiga företrädare med stor makt internt inom partiet, ser man en annan sak.

AfD har sedan 2022 på ett liknande sätt som miljöpartiet en dubbel partiledning, bestående av Tino Chrupalla och Alice Weidel. Båda anses vara relativt moderata konservativa nationalister. Alice Weidel är ekonom, öppet lesbisk och lever i Schweiz med sin partner, som är adopterad från Sri Linka. Tino Chrupalla är utbildad målare, gift och har tre barn. Båda är, på samma sätt som partiet som helhet, konservativt borgerliga i ekonomiska och sociala frågor. Sett från denna sida är alltså AfD inget speciellt: partiet är skeptiskt till globaliseringen och EU:s växande makt och försvarar värden som långtgående kulturell enhetlighet inom en stat eller att staten ska stödja stabila familjer.

Skon klämmer när man kommer till utrikespolitiken, till Tysklands förflutna och till migrationen. För att börja med det sistnämnda först, har AfD – på samma sätt som andra europeiska högerpartier med maktambitioner – problem med partiföreträdare som inte riktigt känner av eller till skillnaden mellan migrationskritik på den ena och kollektiviseringar av ansvar för problem som ibland korsar och ofta är mycket nära till gränsen till rasism på den andra sidan. På tyska används ordet ”völkisch”, vilket betecknar en etniskt exklusiv nationalism som anses ligga i blodet. Obehagligt många företrädare för AfD ger uttryck för föreställningar som bygger på att man måste vara född i Tyskland av tyska föräldrar för att kunna vara tysk. Det handlar alltså om långt hårdare krav än lojalitet till Tyskland och det tyska folket (en inkluderande nationalism), utan en biologisk nationalism. I partiprogrammet finns detta i en nedtonad version, där det krävs en återgång till en medborgarskapsrätt enligt vilken tyskt medborgarskap vid födseln endast kan förvärvas genom arv (alltså genom att minst en av föräldrarna är tysk; detta kallas för ”lex sanguinis” – som i olika varianter tenderar tillämpas i europeiska stater – istället för ”lex soli”, enligt vilken man förvärvar medborgarskap genom att födas i landet – som i USA).

Emellanåt yttrar sig sådana hållningar också i tveksamma uttalanden avseende Tyskland och det tyska förflutna. Alice Weidel har exempelvis talat om forna DDR (nuvarande östra Tyskland) som ”Mitteldeutschland” – mellersta Tyskland. Det är området definitivt inte i nord-sydlig riktning (området hör närmast till Nordtyskland), vilket innebär att hon endast kan ha menat den väst-östliga riktningen – men i Öst finns numera Polen, inte några tyska eller ens tyskspråkiga landskap. Man kan spela ner detta som ett uttalande som värnar om det historiska minnet, men det är inte givet, i all synnerhet som det finns delar av den tyska befolkningen som aldrig accepterat förlusten av de områden som tidigare utgjorde Schlesien, Hinterpommern och Preussen. Chrupalla har betvivlat den vetenskapligt gängse siffran på 25 000 döda i bombningarna av Dresden och talar om 100 000. Han har också många gångar uttalat sig i starkt positiva ordalag om Putins Ryssland och i starkt negativa ordalag om USA.

Partiet ansluter också på annat sätt till förkrigstida tysk politik, nämligen genom att tendentiellt inta en Ryssland-vänlig position i Ukraina-kriget. Enligt partiprogrammet kräver partiet ett slut på sanktionerna mot Ryssland och vill fördjupa de ekonomiska relationerna med Putin-land. Detta betjänar en mycket stark opinion i synnerhet i östra Tyskland, som dels tänker i termer av stormakters legitima anspråk på en tryggad bakgård, dels menar att det är stor skillnad mellan Putin och Ryssland, dels är långt räddare för krig än för att Ukraina skulle förtryckas eller förintas som nation.

På mera lokal nivå blir dessa tendenser åt det inte helt rumsrena starkare. I delstaten Thüringen heter partiets starke man Björn Höcke. Han har bland annat dömts för att i kampanjtal ha använt uttrycket: “Alles für Deutschland” (allt för Tyskland), en paroll som också nazistiska SA använde och som i på den punkten starkt nervösa Tyskland utgör ett förbjudet uttryck. Höcke hade inte heller något emot att delar av AfD:s ungdomsförbund i Thüringen började kalla sig för “Höcke-Jugend”, en ganska öppen anspelning på “Hitler-Jugend”. Åter kan man – på ett liknande sätt som avseende Weidels uttalande om “Mitteldeutschland” – tolka detta som misslyckade skämt, men det är lite för ofta förekommande för att det ska vara helt enkelt att tro på den tolkningen.

Så: är AfD högerextremistiskt eller inte?

Inte ens den tyska säkerhetstjänsten vet. I dess rapport från 2023 talas om att AfD spänner över ett spektrum mellan högerkonservativa och högerextremister, och om att tjänsten klassar cirka 11 000 av partiets officiellt c:a 44 000 medlemmar som högerextremister. Som jag diskuterat ovan, beror det också på vilket politikområde man särskilt framhäver vilket intryck man får. Betonar man energi- och europapolitik, är AfD ett ganska vanligt konservativt parti. Talar man om migration, ligger AfD mera mot randen till, men inte alltför långt från åsikter som numera i stort sett alla partier håller sig med. På detta område hör jag dock de första falska tonerna. Kommer man till synen på Tysklands förflutna och till förhållandet till Ryssland, låter det inte alls bra längre.

Dessutom är som sagt frågan vem man ser. Ser man Weidel eller Chrupalla, kan man kanske acceptera partiet som ett förvisso rätt tydligt parti på höger sida som dock ännu ligger inom den respektabla åsiktskorridoren (och en sådan korridor måste ju varje samfund ha: frågan är bara hur bred den är). Upptäcker man Höcke och hans gelikar, kan man bli mörkrädd. I den delen måste man också bedöma hur starka man tror att de mera moderata krafterna inom partiet är. Givet att de mera moderata krafterna genom hela AfD:s historia tenderat förlora alla viktiga slag, är jag själv mycket skeptisk. Man kan å ena sidan tro att ett parti blir mera sansat när det väl känner doften av maktens köttgrytor (vilket ju exempelvis Sverigedemokraterna och Rassemblement National tycks ha blivit), men man kan å andra sidan frukta att mera extremistiska krafter bidar sin tid och försöker ta över partiet när det väl har makten (som Lenins bolsjeviker gjorde).

För mig är AfD ett högerextremistiskt parti, men jag erkänner villigt att mitt case inte är entydigt, att man också kan se andra delar av partiet än jag ser och att man kan göra en annan värdering än jag av det man ser.

Skönheten sägs ju ligga i betraktarens ögon. I AfD:s (och många andra högerpopulistiska partiers) fall ser också ondskan och farligheten ligga i betraktarens ögon.

Vilket måhända i sig självt är farligt.