Vad ska man ta sig till med oregerliga populister?

I Finland erbjuder man dem ansvar

De flesta västeuropeiska länder har någon form av populistparti. Många gånger vållar det mycket huvudbry för de övriga partierna vad man ska ta sig till med populisterna. I Sverige gjorde man det misslyckade försöket med DÖ och den s k brandväggen Tyskland börjar påminna allt mer om ett draperi.

Finland har en alldeles speciell historia med populister, som det ibland är svårt att tala om och samtidigt behålla en allvarsam ansiktsmin. Skandalerna, upptågen och persongalleriet har ibland kommit att dölja det faktum att det trots allt har rört sig om ett allvarligt menat försök att driva seriös politik.

Det här handlar förstås om Sannfinländarna (som sig bör i inbitet missnöjesparti är man förstås missnöjd med det svenska namnet, men man har inte kommit upp med något annat). På finska heter partiet Perussuomalaiset där “perus” betyder fundament eller grund, som i husgrund.

Partiet som officiellt existerat sedan 1995 har en betydligt längre tillkomsthistoria. Det grundades nämligen 1959 som Landbygdspatiet och uppgav sig företräda det glömda folket på landsbygden. Finland urbaniserades i en rask takt och partiet vände sig egentligen till dem som blev kvar i borttynande kommuner. Centerpartiet kunde sägas ha varit böndernas parti medan landsbygdspartiet var torparnas parti. Redan från början associerades partiet med folk med en ovårdad uppsyn och ett tillika ovårdat språk. Partiet drog dock till sig väljare, man uppfattades tala klarspråk om t ex “herrarna i Helsingfors”. Partiets ledare var under en lång tid den jovialiske Veikko Vennamo, som än i dag är känd för att 1974 ha blivit utburen ut Riksdagens plenisal när han trots varningar inte upphörde spy galla över talmannen. Två vaktmästare tog tag i stolen han satt på och bar prompt ut honom medan okvädningsorden fortsatte att strömma ur munnen på Vennamo.

Partiets popularitet bara ökade och i början av 1980-talet var det en kraft man inte längre kunde bortse från. När Vennamos son, Pekka, tog över ledningen för partiet öppnades dörrarna för regeringsmedverkan. Landbygdspartiet hade nu själv blivit “herrar i Helsingfors”, vilket de övriga partierna hoppades skulle lugna ner landsbygdspartisterna. Det gjorde det också till den grad att partiet smalt ner som en snögubbe i vårsolen. Pekka Vennamo förstod vartåt det lutade och fixade åt sig själv en lukrativ post inom post- och telestyrelsen. Landsbygdspartiets grundläggande problem var egentligen inte alla skandaler, tvärtom fann folk dem underhållande, men väljarbasen försvann. Det fanns inte många torpare kvar i Finlands skogar i början på 1990-talet.

Partiet återuppstod i medlet av 1990-talet som Sannfinländarna, men nu mer som ett typiskt högerpopulistiskt parti. Å andra sidan kom det så småningom att ledas av den folklige Timo Soini, som länge varit en framträdande personlighet i Landsbygdspartiet. Trogen den andan ställde han sig upp på en ölback på Åbo torg och förklarade för folket att “de beskyller oss för att vara populister. Populus är latin och betyder folk. Vi är folkets röst.” Några år in på 2000-talet var det dags igen för de andra partierna att enas om en “solskensmanöver” och bjuda in Sannfinländarna i regeringen. Sannfinländarna tackade förstås ja, men många medlemmar var upprörda. Man kan inte samtidigt vara folklig och sitta i regeringen. Det absurda skedde att större delen av partiet skiljde sig från sina sittande ministrar.

Så småningom tog Jussi Halla-aho över de upproriska. Halla-aho var mycket långt ifrån den traditionella folkliga partiledaren. En stram universitetsintellektuell, doktor i kyrkslaviska, men med en mycket vass penna. Den skrev han flitigt med och överskred tids nog rekvisitet för hets mot folkgrupp, vilken han dömdes för. Detta tilltalade förstås den traditionella väljarbasen. Halla-aho är idag Riksdagens talman medan partiet leds av finansminister Riikka Purra. Notera alltså, man är i regeringen igen.

Dagens sannfinländare är ungefär som SD, bara lite yvigare och mindre välkammade. Sannfinländarna uppfattas ibland i Sverige som om de skulle ha något emot Sverige, men jag kan inte dra mig till minnes ett enda uttalande i den riktningen. Visserligen motsätter de sig den obligatoriska svenskundervisningen i grundskolorna i Finland, men det är en fråga som ingen i Sverige bryr sig om.

Sammanfattning: Man har från de övriga partiernas sida upprepade gånger valt att bjuda in Sannfinländarna i regeringssamarbetet för att på så sätt tvinga dem till att ta ansvar och inse att landet inte kan styras med billiga slagord. Sannfinländarna har anpassat sig och åtminstone skaffat sig en kam, förutom riksdagsledamoten Teemu Keskisarja. Han är en historiker av Peter Englunds snitt, men trivs hellre med att vålla uppståndelse där han drar fram.