De franska nationalisterna

en liten bit i närtid av en lång historia

Häromdagen lämnade Jordan Bardella, partiet Nationell Samlings ordförande, ett möte anordnat av det amerikanska republikanska partiet, där han skulle ha talat som gäst.
Orsaken var att före detta Trumprådgivaren Steve Bannon (som i alla fall inte jag hade sett till på ett tag) nu dök upp och avslutade sitt anförande med samma armgest som Musk för en liten tid sen. Bardella ville inte synas i ett sammanhang där övriga medverkande kan misstänkas vara (ny)nazister. Det säger faktiskt en hel del om det största franska nationalistiska partiet (och även om europeisk politik jämförd med amerikansk) för vilket Bardella alltså är ordförande.

Nationell Samling, eller som det ursprungligen hette, Nationella Fronten, har en lång historia. Det grundades 1972 av Jean-Marie Le Pen (1928-2025) som då lyckades samla de olika grupperingar och olika fraktioner som fanns ute i den högra periferin. Grupperna hade hade väldigt heterogen historia, här fanns gamla Vichy-trogna fascister, identitärer, missnöjda småföretagare som ville sänka skatter med mera. Le Pens tidiga politik byggde på antisemitism och allmän främlingsfientlighet, hat mot eliter och etablissemang. Inledningsvis var han vad gällde ekonomiska frågor liberal.

Han blev åtalad och dömd flera gånger för antisemitism och för att förringat Förintelsen. Hela hans retorik, som i stor utsträckning framför allt var till för att reta folk, ska läsas mot en bakgrund av andra världskrigets historia och frågor och sedan det franska imperiets upplösning. Le Pen var fallskärmsjägare och var på plats i både Indokina och Algeriet, som ju blev fria genom krig.

Partiet var litet och spräckligt men Le Pen fick det att sakta växa, även om det franska valsystemet uppmuntrar två block. Små partier slås ut av det, vilket också har varit Front Nationals öde fram till väldigt nyligen.
Under åttiotalet och socialisten François Mitterands långa presidentperiod (1981-1995) var Le Pen en sorts brutal och massmedial figur som mest påminde om något obehagligt för många fransmän - om delar av historien som varken var så aktuella eller kul. Mitterand i sin tur uppmuntrade Le Pen och partiet eftersom han insåg att det var ett sätt att splittra högern.

Le Pen skrällde till på ett närmast chockartat vis då han i presidentvalet 2002 gick vidare i andra valomgången mot den republikanska högerns kandidat Jacques Chirac. Chirac vann (förstås) i andra valomgången med cirka åttio procent av rösterna. Då hade socialisterna massivt uppmanat sina väljare att rösta på honom (den så kallade säkerhetsbarriären), vilket gjorde att Chirac sedan aldrig kunde påstå att han hade ett riktigt högermandat för sin politik, hävdade i alla fall vänstern. Och något låg det väl i det.

Front National fortsatte dock att växa i skymundan, också beroende på ett långsamt ökande missnöje vad gällde framför allt två frågor: invandring och ekonomi. Men det ökande antalet sympatisörer fick inget utslag i valen beroende på systemet, utom ibland i någon kommun där en nationalistisk borgmästare kunde bli vald.

År 2011 tar Marine Le Pen, Jean-Maries dotter, över ordförandeklubban efter pappa Le Pen. Hon börjar direkt med samma sak som SD i Sverige hållit på med under en lång period - att städa upp i partiet, både vad gäller medlemmar och själva politiken, för att få det salongsfähigt. Marine Le Pen vill, till skillnad från sin pappa, faktiskt regera. Hon slänger ut honom ur partiet ett par år senare eftersom han fortsätter att dra sina ”judeskämt” och annat han blir åtalad för. Hon byter i samma veva namn på partiet till det lite mindre krigiska Nationell Samling (NS).
Hon slopar vidare antisemitismen till förmån för islamkritik/islamofobi. Hon förordar en ordning där franska medborgare på olika sätt ska ha företräde i olika sammanhang - med andra ord den politik som alla nationalister har gemensam, även om den ser olika ut - man gör skillnad på folk och folk. Samtidigt tonar hon ned även den aspekten av politiken eftersom den stämmer illa med franska grundvärderingar. Kvar blir krav på hårt reglerad invandring, återvandring och kritik mot islam. Men också inledningsvis en vilja att gå ur EU, eller åtminstone skippa Euron, tills franska folket i opinionsmätningar efter Brexit visar att de vill vara kvar i EU och ha kvar Euron.
I livsstilsfrågor är Marine Le Pen inte heller särskilt konservativ, till skillnad från delar av den nationella högern som i Frankrike fångas upp av andra politiska partier. Marine Le Pen har inga för svenskar kontroversiella åsikter om till exempel homosexuellas rättigheter eller abort. Hon ser mycket större problem med muslimer och utomeuropéer som inte respekterar ”republikens värden”.
Och vad gäller ekonomiska frågor står hon på de små inkomsternas sida. ”köpkraften” är den viktigaste frågan för franska väljare, och där ligger också tyngdpunkten i Le Pens retorik.

I de två senaste presidentvalen har hon ställt upp och gått vidare till andra valomgången där hon förlorat mot Emmanuel Macron. Hennes parti däremot har vuxit, och i valet till Nationalförsamlingen 2022 brakade den ”hygienbarriär” framför allt socialisterna förordat ihop. NS fick 89 av 577 platser och det system av två block som i sin tur byggde på samarbeten och allianser, hade slagits sönder. Macron, som hade vunnit valet, fick inte egen majoritet i Nationalförsamlingen, och det blev mycket svårare att regera.

Och här nånstans tar Nationell Samlings historia slut för att bli en del av nuet. I Nationalförsamlingen har partiet ökat sitt antal platser ytterligare sedan Macron utlyste nyval sommaren 2024, vilket har fått till följd att politiken i stort sett står helt stilla.

Marine Le Pens parti kan idag ses som ett ganska typiskt populistiskt nationalistiskt parti, ett parti för stora missnöjda väljargrupper.
Den mer konservativa, ofta mer välutbildade och identitära nationalistiska väljargruppen delar den gamla krympande republikanska högern (det tidigare statsbärande partiet) och nya små partier till höger om både den traditionella högern och Marine Le Pens mitt-högerparti, på, även om den unge politikern Jordan Bardella är tänkt att attrahera den sortens väljare, medan Marine Le Pen tar hand om LÖ-kollektivet (enkelt uttryckt).
För Bardella är den nuvarande påläggskalven och premiärministerkandidaten och Marine Le Pen förstås den tänkta presidenten - i nästa presidentval som, om det inte blir nyval innan dess, ska ske 2027.

I fransk politik uppstår nya partier fort, ofta får de namn efter sina ledare. Gaullister och Macronister till exempel. Men de försvinner också fort, politiken är rörlig på ett annat sätt än i demokratier med proportionellt valsystem.
Macrons urholkande av den traditionella högern och vänstern, hans försök till breddande av mitten så att säga, har bidragit till att extremerna vuxit. Det gäller inte bara Marine Le Pens Nationell Samling, utan även ett vänsterpopulistiskt parti i andra änden, de ”icke underkuvade” Mélanchonisterna,

Men dem tar vi en annan gång.